För tillfället är jag så sjukt less att prata om den här situationen. Min huvudvärk blir värre av att bara nämna cancer. Jag antar att det är en del i bearbetningen det också - att faktiskt inte vilja prata om det. Vänner och bekanta frågar mig konstant hur jag mår, Facebook-mailen går varm. En dag och jag inte kollat mailen så ligger jag rejält efter. Det värmer i mitt hjärta att så många skriver och snälla, sluta inte bara för att ni läst det här. Jag uppskattar det och jag behöver det nog.
Idag pratade jag med min läkare Maria, gav henne mitt besked. Nu kör vi på operation till 310% och hoppas allt går som det ska. Jag vet inte varför, men varje gång jag pratat med henne känns allt bättre.
Jag ska försöka trappa ner med kortisonet också, känns dumt att äta massa mediciner om jag kan undvika det. Huvudvärken bestod även när jag hade en väldigt hög dos kortison, så det känns onödigt att äta det för att huvudvärken ska gå ner eftersom den inte gör det. Igår var ingen nådig dag när det gäller mitt kära huvud. Minsta lilla ljud och jag höll på att bli galen. Mamma prasslade med soppåsarna och slängde in mer ved i elden, bara såna små ljud gör att jag blir tårögd. Jag vill skrika åt henne att sluta, det är helt hemskt. Haha, jag blir som ett monster. Fast jag biter mig jämt i läppen och kör musik i öronen istället. Herregud, skulle jag få frispel varje gång nåt ljud var jobbigt skulle ingen kunna leva med mig. Jag blir ju som ett monster.
Denna dag tänker jag fly in i tecknandets tecken, hö hö. Senare blir det myspys med efterlängtade Malin.
/Emma
Idag pratade jag med min läkare Maria, gav henne mitt besked. Nu kör vi på operation till 310% och hoppas allt går som det ska. Jag vet inte varför, men varje gång jag pratat med henne känns allt bättre.
Jag ska försöka trappa ner med kortisonet också, känns dumt att äta massa mediciner om jag kan undvika det. Huvudvärken bestod även när jag hade en väldigt hög dos kortison, så det känns onödigt att äta det för att huvudvärken ska gå ner eftersom den inte gör det. Igår var ingen nådig dag när det gäller mitt kära huvud. Minsta lilla ljud och jag höll på att bli galen. Mamma prasslade med soppåsarna och slängde in mer ved i elden, bara såna små ljud gör att jag blir tårögd. Jag vill skrika åt henne att sluta, det är helt hemskt. Haha, jag blir som ett monster. Fast jag biter mig jämt i läppen och kör musik i öronen istället. Herregud, skulle jag få frispel varje gång nåt ljud var jobbigt skulle ingen kunna leva med mig. Jag blir ju som ett monster.
Denna dag tänker jag fly in i tecknandets tecken, hö hö. Senare blir det myspys med efterlängtade Malin.
/Emma
Kommentera