Med viljan och modet. För kärleken och drömmarna.

Det sägs att det första mötet med sjukhuset i en sån här situation är väldigt viktigt. Mitt första möte var katastrof…

Det var söndag, 11e september, och jag var sliten efter en utekväll på Kåren. Inte bakis-dålig men extremt trött, 2 veckors nollning sätter sina spår. Jag stod och diskade på kvällskvisten och kände mig väldigt glad, antagligen för att jag insett att de två jobbigaste veckorna var över. Från ingenstans blev jag yr och illamående, tänkte direkt att det var för att jag festade dagen innan och att jag kanske ätit dåligt. Så jag slängde i mig mat men det blev inte bättre, yrseln blev värre. Rummet snurrade i 180 och jag blev bara sämre med tiden. Bestämde mig för att ringa till Sjukvårdsupplysningen och höra vad de trodde det kunde vara. Det var det första misstaget jag gjorde den kvällen. 

Under tiden jag pratade med kvinnan på Sjukvårdsupplysningen och förklarade hur jag mådde blev det värre. Vänstersidan i kroppen började domna bort och jag kände mig som en spaghetti i hela kroppen, svag och skakig. Efter att jag pratat med kvinnan ett tag och ingenting hände från hennes sida fick jag panik och sa att de fick lov att komma och titta på mig, för att någonting kändes riktigt fel. Ni känner säkert till hur Sjukvårdsupplysningen jobbar... 
Jag kommer ihåg att jag var så upprörd att jag knappt minns vad hon sa, men jag minns att jag bröt ihop och grät, då hade jag blivit så dålig att jag inte längre kunde uppfatta var golvet och väggarna var. Vilket jag förklarade för henne, då frågade hon mig om jag kunde ta mig till sjukhuset och jag svarade nej, ingen kunde skjutsa mig. Nästa fråga jag fick var; "kan du cykla? eller kanske gå?", bara några minuter innan hade jag sagt till henne att jag domnat bort i vänstersidan i kroppen och att jag inte kände golvet med vänsterfoten. Då brast det ännu mer och jag grät helt hysteriskt, först då sa hon att de skulle skicka sjuktransport. Den kostade 75 kr... kontant. Då var nästa tjafs igång eftersom jag bara hade mitt bankkort. Efter många om och men skickade hon en taxi som körde mig till akuten. Då hade jag hunnit blivit så illa att hela vänstersidan ryckte och så här i efterhand förstår jag inte hur jag tog mig ut till taxin ens. 

Hur som helst, framme vid akutmottagningen betalade jag och chauffören släppte av mig. Jag såg en dörr och antog att jag skulle till den men frågade för säkerhetsskull. Chauffören svarade att ja, det var dit jag skulle och väntade sen på att jag skulle kliva ur. Jag klev ur och gick in genom den dörren och stötte på en till dörr direkt. Den hade ett stort fönster så jag såg in i rummet, men när jag kände på handtaget var det låst, så jag kunde inte ta mig in. Paniken grep tag i mig återigen men som tur var kom det ut ett par genom dörren efter några minuter och då såg jag min chans att komma in. Väl inne i rummet satt det folk överallt efter väggarna och väntade. Jag såg ingen personal och frågade rakt ut var jag skulle. Någon pekade på en ”lucka” till höger där man tydligen skulle anmäla sig. Jag stapplade fram till den och såg en kvinna sitta där, jag fick fram ”jag behöver hjälp… vart ska jag?”. Sedan blev det svart.

Några timmar senare vaknade jag upp och kunde inte öppna höger öga. Det var full fart på personalen runt mig, de gav mig dropp och de skulle sy mitt ögonbryn. Jag frågade dem vad som hade hänt och fick till svar att jag hade fått ett epilepsianfall och legat nere på akuten och krampat. De sa att de ville skicka in mig på röntgen och ta olika prover för att se att allt var bra. Jag förstod ingenting.

Jag vårdades på sjukhus från söndag natt till torsdag. De dagarna levde jag i ovisshet och väntade fortfarande på att läkarna skulle säga. Till exempel att jag bara var utbränd och behövde vila upp mig. Dagarna då jag fortfarande trodde att jag var frisk.

Jag fick ett helt annat besked, som jag aldrig kunnat förbereda mig för. På torsdagen togs jag och mamma in på ett rum där vi fick träffa min läkare, Anna. Hon förklarade att de upptäckt en förändring på hjärnan som var 3*6 cm stor. "En förändring" tänkte jag...vad innebär det? Mamma såg på mig att jag inte förstod vad hon menade och frågade rakt ut vad hon menade att de sett. "Den här förändringen vi ser är en hjärntumör.." fortsätter Anna. Tusen tankar for runt i mitt huvud och det låter kanske klyschigt men det kändes som att allt jag gjort i livet spelades upp framför mina ögon. Allt jag gjort och allt jag ville göra. 
Anna förklarade hur läget såg ut; tumören satt på ett ytligt och lättåtkomligt ställe och att den var fin i "kanterna" vilket ofta tyder på att den är godartad. Hon fortsatte med att säga att jag skulle få opereras inom 1-3 veckor och sedan få den efterbehandling som behövdes. På något sätt fick jag känslan av att allting kommer bli bra, det var positiva besked med tanke på omständigheterna. Jag minns att jag tänkte att det hade kunnat vara värre. "Jag kommer bli bra, det här tar jag mig igenom". Som vanligt, jag i ett nötskal.

Nästa steg blev utskriven i väntan på att få komma till Uppsala. Jag fick medicin mot min epilepsi och blev beordrad att ta det lugnt och vila. När kallelsen till Uppsala kom fick jag komma på mottagningsmöte som det kallas. Jag träffade då min läkare Göran, min kontakt i Uppsala. Det första han frågar under vårt möte var "vad vet du?". Jaa, sa jag, jag vet att jag har en hjärntumör och fortsatte med att säga det Anna förklarat för mig. Hans svar på det är "nej..det är inte riktigt så enkelt. Anna har pratat om saker hon inte vet någonting om." Göran frågade om jag ville se bilder på tumören och jag svarade ja. Där satt han och pekade på tumören och förklarade hur det såg ut. Tumören är inte fin i kanterna, den har "spröt" som tyder på att den är elakartad. Den sitter inte heller ytligt till utan långt in på ett komplicerat ställe. Han började prata om risker med operationen och förklarade att tumören sitter i närheten av det motoriska- och tankecentrat. "En operation kan innebära att du blir förlamad i vänster sida av kroppen eller att du blir trög i tankarna. Inte att du blir dum, men det kommer ta längre tid för dig att förstå saker" förklarade Göran. 

Mitt förtroende för Anna rann av mig lika snabbt som vatten på en gås. Helt plötsligt blev allt jag brytt mig om och oroat mig för i livet så betydelselöst. Allt cirkulerade kring frågor som "kommer jag bli förlamad? kommer jag bli frisk? kommer jag klara det här? kan de operera mig?". Funderingar som om jag kommer tappa håret blev skrattretande. 

Det här var mitt första möte med sjukvården. Sjukvårdsupplysningens bemötande - de bad mig gå in till sjukhuset efter att jag sagt att jag inte kan uppfatta var golvet och väggarna var. Akutmottagningen - det var ingen som mötte upp mig, trots att de visste att jag skulle komma in akut. Annas besked - helt fel mot hur verkligheten ser ut. Jag har gjort en anmälan på allt det här. Det känns som att det är min skyldighet och ju mer involverad jag blir i vården, desto mer mörkrädd blir jag. Sveriges sjukvård är under all kritik och det skrämmer mig att de jobbar med människors liv. 

/Emma